gränser och konsekvenser.
Varför förstör vi för oss själva? Varför måste vi människor alltid tänja på gränserna i våra förhållanden till andra människor? Vad söker vi? Makt, utrymme, frihet?
Gång på gång sårar vi de vi älskar, trots vetskapen om att vårat beteende kan få oss att förlora dem. För oss kan beteendet egentligen kvitta, för de utsatta, älskade, gäller det nära på liv eller död.
Såhär från sidan är det inga konstigheter, det är bara att sluta upp med det oönskade beteendet MEN de gör vi inte.
Vid konfrontation från den utsatta är det lätt att säga att man skall sluta upp, man får ju inte göra så. Men är det verkligen det som skalla behövas, att man skall behöva förbjuda en människa från ett beteende för att de skall sluta? Borde inte vetskapen om att någon såras vara tillräcklig för att ta tag i sig själv och anstränga sig för att behärska situationen?
De säger att kärleken vinner över allt. Det kanske den gör. Men hur stark kärleken än är så finns det alltid en gräns där smärtan av att gång på gång bli sårad gör att vi väljer bort den. Vi är bara människor, innerst inne djur, och våra psyken klarar inte att gång på gång bli krossade, hur starka våra animaliska instinkter att hitta partner än må vara. Till slut väljer vi att gå våran väg.
Vi vet vad simpla saker i livet får för konsekvenser. Vi vet att glassen smälter om vi inte ställer in den i frysen. Vi vet att fönstret kan gå sönder om vi kastar en sten på det. Vi vet vad konsekvenserna blir så vi gör vad som förväntas av oss.
I förhållandet till människor är vi sämre på att se konsekvenser, vi blundar för det.
Vi vet att vänninan blir sårad när vi gång på gång kommer sent till våra bokade möten. Vi vet mycket väl att vår partner blir djupt sårad av vårt otrogna beteende.
Ändå anstränger vi oss inte tillräckligt mycket för att gå hemifrån lite tidigare eller låta bli att skicka iväg det där mailet. Det hade inte gjort någon skillnad i våran vardag men för de vi bryr oss om gör det stor skillnad, ändå blundar vi för konsekvenserna.
Vi fortsätter tänja på gränserna tills förhållandet en dag spricker.
Då är det för sent. Konsekvenserna är här och vi har vunnit absolut ingenting.
Vad var det bra för? Varför gör vi som vi gör, gång på gång?
Vad är vi ute efter och varför blundar vi?
Gång på gång sårar vi de vi älskar, trots vetskapen om att vårat beteende kan få oss att förlora dem. För oss kan beteendet egentligen kvitta, för de utsatta, älskade, gäller det nära på liv eller död.
Såhär från sidan är det inga konstigheter, det är bara att sluta upp med det oönskade beteendet MEN de gör vi inte.
Vid konfrontation från den utsatta är det lätt att säga att man skall sluta upp, man får ju inte göra så. Men är det verkligen det som skalla behövas, att man skall behöva förbjuda en människa från ett beteende för att de skall sluta? Borde inte vetskapen om att någon såras vara tillräcklig för att ta tag i sig själv och anstränga sig för att behärska situationen?
De säger att kärleken vinner över allt. Det kanske den gör. Men hur stark kärleken än är så finns det alltid en gräns där smärtan av att gång på gång bli sårad gör att vi väljer bort den. Vi är bara människor, innerst inne djur, och våra psyken klarar inte att gång på gång bli krossade, hur starka våra animaliska instinkter att hitta partner än må vara. Till slut väljer vi att gå våran väg.
Vi vet vad simpla saker i livet får för konsekvenser. Vi vet att glassen smälter om vi inte ställer in den i frysen. Vi vet att fönstret kan gå sönder om vi kastar en sten på det. Vi vet vad konsekvenserna blir så vi gör vad som förväntas av oss.
I förhållandet till människor är vi sämre på att se konsekvenser, vi blundar för det.
Vi vet att vänninan blir sårad när vi gång på gång kommer sent till våra bokade möten. Vi vet mycket väl att vår partner blir djupt sårad av vårt otrogna beteende.
Ändå anstränger vi oss inte tillräckligt mycket för att gå hemifrån lite tidigare eller låta bli att skicka iväg det där mailet. Det hade inte gjort någon skillnad i våran vardag men för de vi bryr oss om gör det stor skillnad, ändå blundar vi för konsekvenserna.
Vi fortsätter tänja på gränserna tills förhållandet en dag spricker.
Då är det för sent. Konsekvenserna är här och vi har vunnit absolut ingenting.
Vad var det bra för? Varför gör vi som vi gör, gång på gång?
Vad är vi ute efter och varför blundar vi?
Kommentarer
Trackback