världen genom mina ögon.

Vissa dagar när man vaknar känns det bara som om hela världen gått ihop för att göra ditt liv ett helvete. Hur lycklig man än var när man somnade kvällen innan så vaknar man och orkar inte ens öppna ögonen.
Man känner sig överkörd, fast man vet inte varför.
Man känner sig bortglömd, fast ingen glömt bort dig.
Man känner sig ensam, det bara känns så..

Egentligen vill man bara bara gå och lägga sig igen, och hoppas att man vaknar dagen efter och nästa dag är en såndär bra dag.  Men det fungerar inte så. Man måste kämpa, Varje dag är en ny kamp.
En kamp mot världen?
En kamp mot klockan?
En kamp mot livet, eller mot sig själv?
Ingen som vet, det enda vi vet är att man måste göra det, kämpa.

Man tar nya tag, gång på gång. Man tar stora tag, använder hela kroppen, man griper efter halmstån. Man vet aldrig vad man får tag i. En konstant utmaning.
Men det är väl så det skall vara.
Man är väl aldrig lika tacksam för det man får som man är för det man själv kämpat sig till. Det är därför man kämpar. Och för övrigt, vem orkar kämpa för dig om du inte kämpar själv.

Allt är en enda röra och jag vet varken upp eller ner. Jag vet inte vem jag kämpar för, vad jag kämpar för, vem jag kämpar emot eller vad jag kämpar emot.
Mén jag gör det.
Varje dag.
Inget kommer gratis.
Och det som kommer gratis är sånt man egentligen inte vill ha.

Man kämpar och kämpar, men när kommer belöningen?
Vad vinner man?
När går man i mål?
Vi vet inte men ingen av oss vill vara den som glömde kämpa när den dagen kommer. Ingen vill stå utanför.

Så vi kämpar.